Att vara nÄgon, att vara behövd
Idag insÄg jag att det Àr oerhört viktigt för mig att kÀnna mig behövd och duktig. Inte som mamma, utan som Miina. Att fÄ kÀnna att jag kan nÄgot som andra har behov av, att andra ser upp till mig. Jag har inte förstÄtt hur viktig den dÀr biten Àr för mitt psyke.
Under sommaren har jag blivit osjÀlvstÀndig, blir lÀttare orolig, mer Ängest i kroppen, helt enkelt mer beroende av en trygghetspunkt bestÄende av en annan mÀnniska. Idag pÄ jobbet kÀnde jag hur mycket av det dÀr försvann i och med kunderna som kom och gick. Jag kÀnde vardagen ÄtervÀnda och med den behovet frÄn kunderna att jag ska finnas dÀr för dem, att jag ska kunna ge dem de svar de behöver. Det lÄter sÄ högtravande i och med att jag bara sÀljer krÀmer och liknande, men faktum Àr att jag har mer kunskap om just mitt jobb Àn mÄnga andra i min bransch. Skrytsamt? Kanske det, men dÄ fÄr jag vÀl vara skrytsam dÄ.
Jag Àlskar att fÄ in en kund som försökt pÄ alla sÀtt och vis med olika medicament, diverse olika krÀmer, mÄnga pillerkombinationer. KÀnslan nÀr jag stÄr dÀr framför dem och kan tala om för dem varför de pÄverkas som de gör Àr helt obetalbar. Jag kan inte hjÀlpa alla. Jag kan inte göra underverk. Jag kan inte bota alla. Men att kunna förklara varför, att kunna ge kunden en orsak, en förklaring. Det Àr sjunde himlen för mig.
Idag kom det in en kund som hade svÄr psoriasis. Hon hade testat allt. Inget hjÀlpte. Hon var beredd att sÀlja sin sjÀl för att fÄ ordning pÄ huden. Vi satte oss ner med en kopp te, pratade om hur hon mÄdde, hur allt börjat e.t.c. LÀkarna hade sagt Ät henne att det inte fanns mycket mer att göra. Jag förklarade att psoriasis kommer inifrÄn, att det inte kan försvinna med mediciner eller krÀmer, att man inte kommer Ät orsaken, bara symptomen. Sakta, sakta började hon lyssna och verkligen ta in. NÀr hon gick kramade hon om mig och sa att hon först nu förstod varför hon mÄste Àndra sin livssituation. NÀr lÀkarna hade sagt att stress bara gör det vÀrre hade hon blivit arg för att de inte kunde hjÀlpa henne. Hennes liv Àr ju inte stressigt! Men nu förstod hon varför hennes hud reagerade som den gjorde. Nu förstod hon att stress inte handlade om att jÀkta runt och ha tusen bollar i luften. Stress kan Àven vara att glömma bort att leva i nuet, att hela tiden vara steget före. Hon hade alltid planerat allt in i minsta detalj, alltid varit förberedd till tÀnderna. Allt planerande gjorde att hon tappade bort dyrbara ögonblick och hennes kropp mÄste alltid stressa för att hÀnga med i hjÀrnans tempo.
Hade jag mirakelmedlet som skulle göra hennes hud silkeslen och vackert gyllenbrun? Nej, tyvĂ€rr. Det enda jag kunde erbjuda var en enkel jojobaolja som skulle hĂ„lla “symptomen” mjuka. Och framför allt, jag kunde ge henne orsaken till problemet. Jag kunde inte ta bort orsaken, men jag kunde förklara vad det berodde pĂ„ och jag nĂ„dde fram till henne.
Den kÀnslan fanns kvar i flera timmar, kÀnslan av att ha kunnat hjÀlpa nÄgon, att nÄgon behövde min kunskap. Den lyfte mig. Den gav mig sjÀlvkÀnsla och styrka.
Jag Àr nog lite ego, men det bjuder jag pÄ. Jag Àr jag och jag behöver fÄ kÀnna mig viktig inför andra. Jag njuter av att gÄ till mitt jobb dÀr jag vet att jag har kunskaper som andra inte har i samma utstrÀckning. Jag behövs. Jag Àr vÀrd min vikt i guld (upps, tokigt att jag gick ner 13 kg i vÄras
). Jag ĂR nĂ„gon. Jag Ă€r inte bara mamma (vilket jag Ă€lskar att vara), jag Ă€r Ă€ven en behövd person i yrkeslivet, jag Ă€r nĂ„gon som andra kan se upp till, jag Ă€r jag och jag kan.
De grÄa dagarna mÄste jag komma ihÄg att pÄminna mig sjÀlv om det.
