Igår kl.20.30-21.30 släckte vi ner. Våra gatulyktor släckte vi, likaså alla lampor inomhus, tvn, datorn, allt utom bredbandsmodemet. Vi hade ljus tända, barnen sov. Jag låg i famnen på Nicke medan han ömsom kliade mig, ömsom masserade. Sedan satte han sig nedanför soffan och jag masserade honom. Kvalitetstid av högsta graden.

Jag läste idag på tidningen att Mariehamnarna inte anammat uppmaningen, vilket jag tycker är oerhört trist. Jävligt dålig stil om jag ska vara helt rakt på sak. Det vore intressant att höra hur resten av Åland agerade. Jag vet att åtminstone de hus jag ser från oss var mörk belagda.

Hur gjorde ni andra?

Idag har Moalie så gott som fullgod rörelse i fingrarna och nu ömmar det mest när hon spänner dem bakåt. På väg åt rätt håll med andra ord!

Vid plåsterbytet idag passade maken på att ta en bild. Det är lite mer blått runt om än vad som syns på bilden, men i stort ser allt bra ut.

Tack för alla hälsningar på telefon, mail och på våra hemsidor! Moalie tackar har fått se dem alla.

I morse skulle Moalie klippa till ett hus i paff åt sitt kattkramdjur. Eftersom hon hanterar saxar som en gud och har så gjort i 2-3 års tid, var det ingen som satt och övervakade henne. Jag förberedde vattenbyte i akvarierna och Nicke satte igång tvättmaskinen. Plötsligt hörde vi gråt från Moalie, men eftersom det är rätt vanligt var det ingen som kom rusande förrän Natalie ropade på oss. AJ!! Moalie hade stuckit in saxen allt vad hon orkat genom paffen och rakt in i handen. Såret var bara ca 1 cm brett, men djupt. Jag tryckte som besatt på såret eftersom vi har förlängd blödningstid i släkten och Nicke hämtade första hjälp väskan. Jag la tryckförband på henne och handen i högläge. Klockan var alltså 9 på morgonen, så jag gick i morgonrock och Nicke i mjukisbyxor. Fort på med kläder på mig och Natalie kommenderades till tandtvättning på sig själv och sen iväg till akuten. Vi ringde och väckte min lillebror Thias och hans blivande fru, Anna. Anna var gullig och plockade upp Natalie utanför akuten för att hon skulle slippa sitta med oss i flera timmar med en gråtande lillasyster.

Väl på plats dröjde det en aning och sköterskan kom ut och undra om vi kanske skulle gå till hälsocentralen istället. Vi tog av bandaget och sköterskan ändrade genast åsikt. 10 minuter senare visades vi till ett rum där ännu en sköterska tittade på såret och tvättade det. En kort stund senare kom läkaren som konstaterade att det behövde sys. De bedövade henne inne i såret och runt om. Än en gång; AJ!! Det är rätt obehagligt att sitta med sitt barn i famnen och se hur de sprutar inne i handen på henne, hålla stenhårt fast armen och samtidigt prata lugnt och tröstande och försöka få hennes uppmärksamhet bort från såret. Blä! Det första stygnet ryckte hon till och började gråta igen för, men man hörde på gråten att det var mer obehagligt än ömt. Andra stygnet tog dock inte bedövningen på och hon grät hjärtskärande tills sista knuten var färdig.

Det blödde fortfarande ymnigt när sista knuten knöts, 2 timmar efter olyckan, så det var helt klart rätt beslut att sy.

Tapper liten tös utanför akuten som fått både medalj och klubba för att hon varit så duktig! Ursäkta kvalitén, men bilden är tagen med min mobil för att visa upp den fina grodan på plåstret för mommo och moffa som självklart är i Sverige idag.

Efter det åkte jag och Moalie för att leta upp storasyster Natalie medan Nicke åkte ut till en arbetskompis för att hjälpa honom lyfta en garageport på rätt. Självklart skulle garageporten upp just i morse, men det gick bra trots att han fick vänta några timmar extra. Jag och tjejerna åt lunch på stan och present åt min barndomskompis dotter som väntade med kalas. Sen iväg till kalaset för att nu äntligen ha landat hemma i allt det lugn som hemmets vrå skänker.

Nu har vi ätit middag och inväntar kvällen som ska mysas till Wild Kids och så släcker vi självklart ner för Earth Hour kl.20.30-21.30 lokaltid.

Pigg och glad tjej med nytt bandage eftersom plåstret redan släppt, med dessvärre sitter gasbindan fast i såret så det går inte att byta plåster idag.

Doktorn kunde inte säga om några senor, muskler eller nerver har skadats, men troligtvis inte. Barns kroppar är väldigt tåliga och klarar det mesta. Stygnen ska bort om 9 dygn. Till dess är det bara att invänta att hon ska börja kunna och våga använda fingrarna.

Hoppas ni andra haft en mer avkopplande lördag!

Okej, jag erkänner att det är lite svårt att se våren nu när det snöat 5-10 cm under dagen, men tro mig, våren är på väg! Idag landade nämligen tranorna hos oss på åkern här bredvid. Fantastiskt att se dem igen! Vi har 5 tranor som rör sig runt vårt närområde och har så gjort i många, många år. Sen är det ett par som parkerar på åkern utanför oss.

En trana blir mellan 15-20 år (max 25-30 år) och flyttar som bekant ner till Spanien under vintern. Den är monogam och lever med samma partner livet ut. Därför är det en sådan lättnad varje år när båda kommer tillbaka välbehållna.

Tyvärr hann jag inte ta bild på dem i morse eftersom de flög iväg när Nicke åkte på jobb, men nästa gång ska jag lyckas!

Så välkomna åter, vackra (men högljudda :S ) tranor och vårtecken!

Inlägget nedan innehåller min upplevelse under en Kristus-kanalisering jag var på för 2 veckor sedan. Jag har valt att lösenordsskydda inlägget då jag inser att det kan uppfattas som provocerande för somliga. Är du intresserad av att läsa, maila mig på min privata adress eller ta kontakt på msn.